En eller två... thats the question!
Skrivet 2012-03-28 Klockan 22:02:42
Jaha, då kommer mina funderingar på pränt igen. Har ju hänt här förr, ikväll har jag funderat lite över det här med att leva i tvåsamhet eller i ensamhet. Visst är det helt underbart att ha någon att älska och dela allt med, absolut, men ibland undrar jag faktiskt om det är meningen att vi skall vara två. Ofta överlever inte förhållanden mer än ett par år, nu blir ni säkert irriterade på mig o tycker att jag är negativ, men nånstans inom mig tror jag att vi människor inte är skapta för att leva två och två mer än för en viss tid för att säkra vår fortplantning.
Ha ha, nu tror jag till och med att ni blivit lite förbannade på mig, men skitsamma, fortsätter ändå. Inga förhållanden tycks hålla i längden, det är inte som förr att när man väl gifte sig så varade det tills döden skiljer en åt, utan idag är vi så bekväma, vi orkar inte kämpa för förhållandet, idag är allt så lättvindligt, passar det inte så gör man slut helt enkelt. Tragiskt om det finns barn med i bilden, vilket det gör ganska ofta.
Det här med förhållande eller inte förhållande kan vara komplicerat. Att kan leva i ett förhållande är ju härligt, men man kan även vara ensam i tvåsamhet, med det menar jag att man kan leva i ett olyckligt förhållande där man känner sig ensam trots att man är två, tror många lever så, tyvärr.
När man inleder ett förhållande svävar man på moln och livet är helt underbart, tänk om det ändå kunde vara så för alltid, men återigen, tyvärr, det är inte så, det kommer alltid en vardag och det är där många ger upp enligt mig, dom vill/orkar inte kämpa för det dom har utan ger upp, man gör slut helt enkelt, för att snart hoppa in i nästa förhållande som man tror ska bli så mycket bättre,,, men blir det verkligen det, även där kommer det en vardag.
Många i min vänskapskrets har separerat det senaste året, därav mina funderingar, kanske är så att vi inte är skapta för att leva två och två, vad vet jag. Själv lever jag ju ensam, och det känns helt okej även om det ibland är mycket ensamt, men det ena tar ut det andra liksom. Jag är i dagsläget nöjd, men det kommer en dag när jag också vill leva i tvåsamhet igen.
Ha ha, nu tror jag till och med att ni blivit lite förbannade på mig, men skitsamma, fortsätter ändå. Inga förhållanden tycks hålla i längden, det är inte som förr att när man väl gifte sig så varade det tills döden skiljer en åt, utan idag är vi så bekväma, vi orkar inte kämpa för förhållandet, idag är allt så lättvindligt, passar det inte så gör man slut helt enkelt. Tragiskt om det finns barn med i bilden, vilket det gör ganska ofta.
Det här med förhållande eller inte förhållande kan vara komplicerat. Att kan leva i ett förhållande är ju härligt, men man kan även vara ensam i tvåsamhet, med det menar jag att man kan leva i ett olyckligt förhållande där man känner sig ensam trots att man är två, tror många lever så, tyvärr.
När man inleder ett förhållande svävar man på moln och livet är helt underbart, tänk om det ändå kunde vara så för alltid, men återigen, tyvärr, det är inte så, det kommer alltid en vardag och det är där många ger upp enligt mig, dom vill/orkar inte kämpa för det dom har utan ger upp, man gör slut helt enkelt, för att snart hoppa in i nästa förhållande som man tror ska bli så mycket bättre,,, men blir det verkligen det, även där kommer det en vardag.
Många i min vänskapskrets har separerat det senaste året, därav mina funderingar, kanske är så att vi inte är skapta för att leva två och två, vad vet jag. Själv lever jag ju ensam, och det känns helt okej även om det ibland är mycket ensamt, men det ena tar ut det andra liksom. Jag är i dagsläget nöjd, men det kommer en dag när jag också vill leva i tvåsamhet igen.
Men frågan jag ställer mig, är det värt att bli kär, för "kärlek gör fan ont"
Kommentarer
Trackback
