Livets hårda skola!
Skrivet 2011-10-13 Klockan 11:18:55
Att bli sviken av människor som står en nära, som man trott att man kan lita på i vått och torrt är fruktansvärt. Det är som att få fötterna undansparkade, man faller och blir liggande. Känslorna som dyker upp är så många och svarta, omöjligt att hantera, man blir förbannad, arg, ledsen, bitter, hatisk, sårad, man känner sig lurad, ja som sagt, många känslor på en gång. Man kan bli sviken på många sätt, men ett svek är alltid ett svek, spelar ingen roll om det är stort eller litet. Ju större, ju ondare kanske,,,
Att bli sviken gör såå ont, hjärtat brister och man känner sig förnedrad och kränkt. Förstår inte hur en människa kan vara så iskall och göra så mot en annan människa, och om det är någon som står en nära blir allt mycket värre. Hur tänker man när man gör detta som medför detta svek? Tänker man överhuvudtaget?? Eller är man bara egotrippad och skiter i den man sårar? Tror mest på det sistnämnda.
Att resa sig upp igen är svårt och tar tid, ena dagen mår man skapligt och nästa dag kan man falla igen, det är som en bergodalbana. Man vet aldrig hur dagen blir, går den uppåt eller neråt. Det enda positiva är att man vet att man inte själv gjort nåt fel, man har ryggen fri.
Det sägs att tiden läker alla sår, och ja så är det, men ordspråket, älska, glömma och förlåta, känns inte lika självklart.
Att bli sviken av människor som står en nära, som man trott att man kan lita på i vått och torrt är fruktansvärt. Det är som att få fötterna undansparkade, man faller och blir liggande. Känslorna som dyker upp är så många och svarta, omöjligt att hantera, man blir förbannad, arg, ledsen, bitter, hatisk, sårad, man känner sig lurad, ja som sagt, många känslor på en gång. Man kan bli sviken på många sätt, men ett svek är alltid ett svek, spelar ingen roll om det är stort eller litet. Ju större, ju ondare kanske,,,
Att bli sviken gör såå ont, hjärtat brister och man känner sig förnedrad och kränkt. Förstår inte hur en människa kan vara så iskall och göra så mot en annan människa, och om det är någon som står en nära blir allt mycket värre. Hur tänker man när man gör detta som medför detta svek? Tänker man överhuvudtaget?? Eller är man bara egotrippad och skiter i den man sårar? Tror mest på det sistnämnda.
Att resa sig upp igen är svårt och tar tid, ena dagen mår man skapligt och nästa dag kan man falla igen, det är som en bergodalbana. Man vet aldrig hur dagen blir, går den uppåt eller neråt. Det enda positiva är att man vet att man inte själv gjort nåt fel, man har ryggen fri.
Det sägs att tiden läker alla sår, och ja så är det, men ordspråket, älska, glömma och förlåta, känns inte lika självklart.
Kommentarer
Trackback
